Jag håller på att skriva en bok, som handlar om min familjs historia och bakgrund. För några generationer sedan var de av oss flesta bondbarn och så även mina far- och morföräldrar. Förändringarna har gått så snabbt under det sista seklet. Det är inte längre så många barn som kan skilja på de olika sädesaxen eller unga kvinnor som kan göra vinbärssaft och lägga in Västeråsgurkor. Jag försöker fånga den sista skymten av landsbygden från en tid som flytt och jag vet att det är bråttom.

För att ta reda på när bussar började gå till mina morföräldrars ö gjorde jag vad min dotter Gunilla skulle kalla research. Jag ringde till Östgötatrafiken AB och efter sju truddeluttar fick jag tipset att ringa till en pensionerad taxi.- och skolskjutschaufför på ön. Döm om min förvåning då han direkt kom ihåg min mormor, som dog 1956! Han hade busat och kastat stenar på källardörren när hon satt och läste i trädgården på besök hos hans egen mormor. Hans son hade lämnat skärgården och var välkänd musikalartist . Sonen hade med några vänner skrivit musikalen "Briggen Gerda" som ska uppföras på De Geersalen i Norrköping i vår. Den föreställningen ska jag se, för den handlar om ett skepp som förliser i skärgården och det finns en verklighet bakom. Gerda hette min mormor men en av huvudpersonerna i sångspelet är Tekla i Nyffet. Tekla minns jag från min barndom. Hon bodde i torpet "Nyffet" i skogen. Mannen som var skomakare emigrerade till Amerika vid sekelskiftet. Hon och de två barnen skulle komma efter, när han skickade pengar. Men inga pengar kom och mannen hörde aldrig av sig. Tekla blev kvar med katt , häst och ett potatisland och fick hjälpa till var hon kunde i gårdarna.Tänk om den fattiga gamla gumman vetat att hon skulle hamna i sånger i en musikal i Norrköpings fina orkesterhall!
Lika vemodigt kändes det när jag senare i telefon talade med en mycket gammal man som kunde berätta att första bussen gick 1925 till Tjärholm. Det det visade sig att han bodde granne med den åldrige sonen till mina morföräldrars bästa grannar och vänner-- lantbrukaren Georg Magnsson på Djursö gård. Än finns påren kvar men det gåller att uppfatta dem innan de sopas bort av tiden.