Man saknar Caesar.

Caesar var gårdskarl där jag bodde som barn. Han tittade under lugg och skrattade sällan. Men det var kanske inte konstigt, för ärendet var oftast att man låst sig ute och undrade om farbror Caesar ville hjälpa till att låsa upp. Vi var många barn som hade dörrnyckel i en garnstump kring halsen för att kunna låsa upp, när vi kom hem från skolan. Caesar avbröt sitt arbete och följde motvilligt med. Hjälpen kostade en krona på vardagar och två kronor på kvällen. Betalningen fick man lägga i Caesars brevlåda, när föräldrarna kommit hem och man kunnat berätta vad som hänt och fått reda medel.

Caesar höll ordning kring sina tre hus. Han skötte värmepannan och hade god kontroll på kolhögarna och vedtravarna på gården. Ingen unge vågade klättra upp och riskera att ramla ner, Caesar höll ett vakande öga på oss. Han skottade och sandade trottoarerna under 40-talets snörika vintrar. Isen högg han bort med ett spett i en lagom bred ränna så att man kunde gå fram till alla uppgångarna utan att halka. Jag kunde höra honom spetta isen tidigt på mornarna. På den tiden var alla barn litet rädda för Caesar, som var så butter. Gissa om jag saknat honom och skulle han uppskattat honom denna vinter!

farfar efter 70 år

Skriver en bok som blir en släkthistoria. Min farfar, som egentligen var min fars morfar dog 1927 tio år innan jag föddes. Nu läser jag hans brev till min far eftersända av marinens post till Jamaica, eftersom min far var sjökadett och ute på långsegling med pansarskeppet Fylgia. Jag ser honom på fotografier i skärmmössa på sin lilla bogserbåt. Men jag kan se honom lika bra framför mig när jag skriver ner vad jag hört om honom i min barndom. Jag tycker att jag kommer honom nära och delar hans glädjeämnen och hans bekymmer, han bondpojken från västgötaslätten som på egen hand kunde bygga ångmaskiner och propellrar i källaren på chokladfabriken där han arbetade.
Att få en farfar äntligen efter sjuttio år är en ynnest. Tänk om jag hade fått träffa honom på riktigt!
A-C Kinn