Man saknar Caesar.

Caesar var gårdskarl där jag bodde som barn. Han tittade under lugg och skrattade sällan. Men det var kanske inte konstigt, för ärendet var oftast att man låst sig ute och undrade om farbror Caesar ville hjälpa till att låsa upp. Vi var många barn som hade dörrnyckel i en garnstump kring halsen för att kunna låsa upp, när vi kom hem från skolan. Caesar avbröt sitt arbete och följde motvilligt med. Hjälpen kostade en krona på vardagar och två kronor på kvällen. Betalningen fick man lägga i Caesars brevlåda, när föräldrarna kommit hem och man kunnat berätta vad som hänt och fått reda medel.

Caesar höll ordning kring sina tre hus. Han skötte värmepannan och hade god kontroll på kolhögarna och vedtravarna på gården. Ingen unge vågade klättra upp och riskera att ramla ner, Caesar höll ett vakande öga på oss. Han skottade och sandade trottoarerna under 40-talets snörika vintrar. Isen högg han bort med ett spett i en lagom bred ränna så att man kunde gå fram till alla uppgångarna utan att halka. Jag kunde höra honom spetta isen tidigt på mornarna. På den tiden var alla barn litet rädda för Caesar, som var så butter. Gissa om jag saknat honom och skulle han uppskattat honom denna vinter!

farfar efter 70 år

Skriver en bok som blir en släkthistoria. Min farfar, som egentligen var min fars morfar dog 1927 tio år innan jag föddes. Nu läser jag hans brev till min far eftersända av marinens post till Jamaica, eftersom min far var sjökadett och ute på långsegling med pansarskeppet Fylgia. Jag ser honom på fotografier i skärmmössa på sin lilla bogserbåt. Men jag kan se honom lika bra framför mig när jag skriver ner vad jag hört om honom i min barndom. Jag tycker att jag kommer honom nära och delar hans glädjeämnen och hans bekymmer, han bondpojken från västgötaslätten som på egen hand kunde bygga ångmaskiner och propellrar i källaren på chokladfabriken där han arbetade.
Att få en farfar äntligen efter sjuttio år är en ynnest. Tänk om jag hade fått träffa honom på riktigt!
A-C Kinn

Jag håller på att skriva en bok, som handlar om min familjs historia och bakgrund. För några generationer sedan var de av oss flesta bondbarn och så även mina far- och morföräldrar. Förändringarna har gått så snabbt under det sista seklet. Det är inte längre så många barn som kan skilja på de olika sädesaxen eller unga kvinnor som kan göra vinbärssaft och lägga in Västeråsgurkor. Jag försöker fånga den sista skymten av landsbygden från en tid som flytt och jag vet att det är bråttom.

För att ta reda på när bussar började gå till mina morföräldrars ö gjorde jag vad min dotter Gunilla skulle kalla research. Jag ringde till Östgötatrafiken AB och efter sju truddeluttar fick jag tipset att ringa till en pensionerad taxi.- och skolskjutschaufför på ön. Döm om min förvåning då han direkt kom ihåg min mormor, som dog 1956! Han hade busat och kastat stenar på källardörren när hon satt och läste i trädgården på besök hos hans egen mormor. Hans son hade lämnat skärgården och var välkänd musikalartist . Sonen hade med några vänner skrivit musikalen "Briggen Gerda" som ska uppföras på De Geersalen i Norrköping i vår. Den föreställningen ska jag se, för den handlar om ett skepp som förliser i skärgården och det finns en verklighet bakom. Gerda hette min mormor men en av huvudpersonerna i sångspelet är Tekla i Nyffet. Tekla minns jag från min barndom. Hon bodde i torpet "Nyffet" i skogen. Mannen som var skomakare emigrerade till Amerika vid sekelskiftet. Hon och de två barnen skulle komma efter, när han skickade pengar. Men inga pengar kom och mannen hörde aldrig av sig. Tekla blev kvar med katt , häst och ett potatisland och fick hjälpa till var hon kunde i gårdarna.Tänk om den fattiga gamla gumman vetat att hon skulle hamna i sånger i en musikal i Norrköpings fina orkesterhall!
Lika vemodigt kändes det när jag senare i telefon talade med en mycket gammal man som kunde berätta att första bussen gick 1925 till Tjärholm. Det det visade sig att han bodde granne med den åldrige sonen till mina morföräldrars bästa grannar och vänner-- lantbrukaren Georg Magnsson på Djursö gård. Än finns påren kvar men det gåller att uppfatta dem innan de sopas bort av tiden.

Pojken bakom väggen

Nu kommer snart min bok "Pojken bakom väggen" på Recito Förlag. Boken handlar om vår förstfödde son och hans korta liv hos oss. Hans dövhet gjorde att han rörde sig i en värld som var vår men också hans egen, som vi inte hade fullt tillträde till. Jag har berättat litet om det handikappade barnets liv, om hans lekar och hans motoriska och kognitiva utveckling.
Boken kommer ut i en begränsad upplaga och kan rekvireras via Ad Libris, Bokus eller Liten upplaga.

Birgttas festkyckling

Det här en en utmärkt kycklinggryta, som man kan göra i förväg och värma upp när gästerna strömmar in. Det kommer från Birgitta i Värends-Nöbbele – tack så mycket!

6 personer.
Kycklingfiléer, helst färska 1 kilo

Sås:
1 dl barbequesås
1 dl vitlökssås
1 dl flytande aprikosmarmelad
2,5 dl vispgrädde
1 msk brun farin
0,5 dl kinesisk soya

Skär varje filé i fyra bitar, lägg i en ugnssäker skål och salta lätt. Blanda ingredienserna till såsen i ett kärl och värm lätt på spisen och slå sedan såsen över kycklingbitarna. Sätt i ugn i 200 grader i 50-60 minuter. Serveras med ris eller bulgur.

Större bild om jag får be!

Här kan alla se i vilket fint sällskap min utgivning befinner sig. Vi inväntar ivrigt de stora upplagorna. Om Du klickar på bilden, får Du ett större och mera lättläst format.

Bok-reatips

I dag börjar bok-rean. Trots konkurrensen främst från A Libris kan det vara värt att att stimulera den konventionella bokhandeln. Vad sägs om Gunnar Ekelöfs Samlade dikter för 51:- och därtil 30 % rabatt eller Thomas Tranströmers Samlade dikter för 30% minus 30% rabatt. Med sådana fynd i ryggsäcken kan man ha råd att slå på stort bland barndiskens målarböcker och Halvan- bilar.