Man saknar Caesar.

Caesar var gårdskarl där jag bodde som barn. Han tittade under lugg och skrattade sällan. Men det var kanske inte konstigt, för ärendet var oftast att man låst sig ute och undrade om farbror Caesar ville hjälpa till att låsa upp. Vi var många barn som hade dörrnyckel i en garnstump kring halsen för att kunna låsa upp, när vi kom hem från skolan. Caesar avbröt sitt arbete och följde motvilligt med. Hjälpen kostade en krona på vardagar och två kronor på kvällen. Betalningen fick man lägga i Caesars brevlåda, när föräldrarna kommit hem och man kunnat berätta vad som hänt och fått reda medel.

Caesar höll ordning kring sina tre hus. Han skötte värmepannan och hade god kontroll på kolhögarna och vedtravarna på gården. Ingen unge vågade klättra upp och riskera att ramla ner, Caesar höll ett vakande öga på oss. Han skottade och sandade trottoarerna under 40-talets snörika vintrar. Isen högg han bort med ett spett i en lagom bred ränna så att man kunde gå fram till alla uppgångarna utan att halka. Jag kunde höra honom spetta isen tidigt på mornarna. På den tiden var alla barn litet rädda för Caesar, som var så butter. Gissa om jag saknat honom och skulle han uppskattat honom denna vinter!